Ithaka
Jag drömt som främling på en främmad strandGud vet hur många år.Nu vill jag hem. Jag redan lagt från land,i silkesseglet stormen slår.Framåt mot obefarna vattendragförbi Herakles’ stodermot fjärran ö i blå arkipelagjag vridit skeppets roder. Där ligger solskenslyst i havets mittmitt Ithaka, den ö,där fruktträdsvalven evigt lysa vittoch dyningarna döi säven som en mattad aftonsångfrån kärleksdomnad lyra,dit, vore färden än så hård och lång,vill jag min farkost styra. Där stå det vita, marmorsvala hus,i vilket jag vill bo.Där silverpoppeln har det högtidssus,som hägnar med sin ro.Ack, världens vägar, jag är trött på dem!Jag hör det dunkla kravetmot längtans Ithaka, mitt hjärtats hem,min vita ö i havet. På hemfärd stadd jag lyssnar så förströttpå livets lust och larmsom på en man, som av en slump mig möttoch håller fast min arm.I bröder, än jag går som en bland er,men ren mot slag som smekningmed avskedsstundens gåtfullhet jag ler.Jag har gjort upp min räkning. Blott starkare förnimmer jag var dagden manande musik,som eko är av kvällens böljeslagemot min hemös vik.Jag drömmer lutad över skeppets toft.I skum delfiner skalkas,än syns ej ön, men luftens mandeldoftförtäljer, att jag nalkas. Så vill jag bära allt, vad än en mankan bära utav ve,ty ett jag vet, ej evigt räcka kanmitt hjärtas odyssé.Min sorgs, min glädjes skiljemynt-allt glömssom mull i mull begravet,när skeppet når sitt Ithaka, sin drömsvårvita ö i havet.