En gammal nyårsvisa
Staffan, Staffan stalledrängvattnar sina hästar fem,klar är nyårsnatten.Jesus ställt dem i hans vård,låtit kvälla på hans gårdbrunn med livets vatten. Just då klockorna slå tolv,träda de från stallets golvut i gårdens driva.Himmelen är hög och blå,klart bland alla stjärnor smålyser månens skiva. Där går älskogs unga hingst,ljus och grann som sol i pingst,prydd med bröllopstömmar.Betslet är en blomsterrad,sadeln vävd av rosenblad,silverskir till sömmar. Lustigt gnäggar lyckans sto,guldsmidd sele, guldsmidd sko,van vid vilda ritter.Längtar ut mot drömda land,röda aftonhimlars brand,gyllne solars glitter. Långsamt haltar fram därnästnödens gula, blacka häst.Matta släpa stegen.Ögat, glåmigt utav svält,letar hackelse och spältpå den frusna vägen. Men vid pilens nakna stamsom en svart och spöklik hamsorgens fåle dröjer.Blicken stel mot rymden går,huvut med dess dunkla hårhan mot marken böjer. Sist med man och mule gråsom den sista dagen påålderdomens himmel,hovens slag mot sten och stockdovt som mull mot kistelockdödens isgrå skimmel. Staffan, Staffan stalledrängvattnar sina hästar fem.Ljuft är livsens vatten.Festlikt blänka himmelns bloss.Jesus huldrik hjälpe ossuti nyårsnatten.